ärvda drömmar

Några ord jag skrev när min lilla mormor dog, nu kan jag läsa dem.

Att döden kommer det är det enda vi vet som ett faktum redan från den dagen vi föds. Så kom döden även till oss, vi visste ju det.

– När man dör och begravs så stannar man precis där en stund. Sen blir man en ängel som tillslut blir en stjärna, så är det mamma. Ja, så är det älskling det är jag säker på. Jag såg stjärnan för ett ögonblick sen tappade jag bort den.

Innan du dog trodde jag att jag var odödlig. En superhjälte. Oändlig. Jag trodde att vi alla var det. Nu sitter jag här med en klump i halsen som gör sig påmind ibland. Mest på kvällen. Tänker att denna dagen kanske blir den sista för mig med. De är vanligt att känna så när någon nära dör sägs det. Vi var så lika på ett sätt mormor och jag men på ett sätt så olika. Det enda jag vet är att vi var oskiljaktiga. Fram till nu.

Jag tänker på saker vi gjort och sånt som du sagt. Jag ångrar ingenting än men du gjorde det. Det var en annan tid och ett annat sätt att leva. Inte bättre eller sämre, bara annorlunda. Kan drömmar leva vidare genom andra?

Jag tror det.

När jag tänker på att vad som helst kan hända infinner sig känslan av att vi måste ta vara på dagen, timmarna, minuterna och sekunderna. Men det går ju inte att fånga dem allihop. Vilken stress det skulle skapa, och gör ibland det kan jag erkänna. Men synsättet som helhet tycker jag är sunt. Att kunna se småsaker som mirakel och att på samma sätt kunna landa lite och släppa denna strävan av att hela tiden vilja vara nån annanstans eller längre fram. Det är det som skapar en sorts balans för mig i sorgen om att vi inte lever för evigt.

Leave a Reply

Your email address will not be published.