en earl grey och ett stycke sanning

På morgonen tänker jag bäst. Jag älskar att gå upp lite innan alla andra. Det jag tänker på denna morgonen är att när det är gjort känns det oftast enkelt så det är bara att köra på. En filosofi jag länge levt efter, och ändå verkar jag inte lära mig någonting tills nästa gång.

Eller så här, när du har en tuff period blir du helt uppslukad av den. Du kan inte se bortom den, allt du tar dig för blir svårt och människor som kommer i din väg är riktigt jobbiga. Det är lätt att skylla på andra när det verkligt jobbiga ligger hos en själv, vi gör alla det ibland. Oftast för att vi är dåliga på att uttrycka vad vi egentligen känner eller för fega för att göra det.

Denna gången handlade det om ett jobb, eller snarare avsaknaden av ett som fick mig att tänka. Men det var inte för än jag fick ett som jag kunde tänka klart. I dagens samhälle verkar vi definieras av vårt arbete. Vi ska prestera dygnet runt och gärna visa upp hur hårt vi jobbar. Statusstegen tar aldrig slut och de som svävar uppe bland molnen är fler än de som står med fötterna på jorden. Detta är något vi skapat och det är grunden till en ojämn känsla som skaver tillsammans med sämre självkänsla. Det har aldrig varit så många som mår dåligt. Ramlar du av stegen är du körd. Eller?

Jag tror att vi måste ge utrymme för att få ge upp ibland, bara vara och inse vilken ynnest det faktiskt är att leva och ha ett jobb överhuvudtaget. Lite perspektiv och att vara ödmjuka inför att vi är olika. Framför allt vi kvinnor, släpp all förväntad power, du är kraftfull som du är. Det finns inget work-life-balance. Det finns bara life och och det är en jävla berg o dalbana. Så lägg ner fasaden och fråga dig själv ibland vilken utveckling du bidrar till, för det som råder nu är att vi alla på något sätt är influencers. Sen har jag aldrig varit en karriärist så vad vet jag. Det jag vet är att jag gör mitt bästa, jag försöker inspirera andra, jag arbetar, jag har skoj med min familj och jag tänker inte ha dåligt samvete för mina val eller att jag inte var stark nog, att jag inte var först, att jag inte har ett magiskt recept på hur livet bör se ut, att jag aldrig ingått i klicken av IT-girls eller power women utan att jag är en helt vanlig människa med drömmar, vardagsbekymmer och ett nytt jobb. Inte mer och inte mindre.

4 Comments

  1. Fint skrivet! Och exakt så är det! Och känner igen mig i det där. Har FORTFARANDE inget jobb. Inte här i alla fall. Passar inte in (och det vill jag inte heller!) Men känner mig såklart halv, med allt det där jag älskar och vet och känner mig hemma är där! Inte här. Oavsett. Acceptera är nog det bästa man kan göra. Och det göra det bästa av situationen. Låta livet välja lite åt en ibland, och bara följa med. Sluta bråka med livet lixom. Bästa du där va att inland ser man inte klart förrän man är ute ur det lixom.
    Du är grym!
    Och du, grattis till nya jobbet! Bra kämpat! Och välförtjänt! Mwah

  2. Tusen kramar till dig fina Natalie! Precis så är det, när man bråkar emot blir det bara mer kaos. Men svårt att acceptera ibland. Det viktiga är att man själv vet vad man vill och står för och det gör vi ju, oftast haha <3

Leave a Reply

Your email address will not be published.