helt ärligt

Att tala är silver och att tiga är guld? Stämmer inte alls enligt mig, men så har jag ju aldrig trott på varken bibel eller gud. Jag tror på människor och vår kraft att tillsammans stå upp för varandra och att vi alla ska behandla varandra med ömsesidig respekt. Plus att jag inte vill vara tyst. Så nu talar jag. Jag talar för mig, jag talar för mina barn och för alla andra som inte vill eller kan.

Så helt ärligt. För några dagar sen promenerar jag med glada steg Stora Nygatan ner, vid en port står några elever från gymnasieskolan som ligger lite längre ner på samma gata. Samtidigt som jag passerar dem kommer en ung kvinna ut från porten där de står. Allt händer samtidigt, som i slow motion. Nu i efterhand tänker jag på filmen Sliding Doors från 90-talet och undrar hur detta utspelat sig i en annan dimension.

Kvinnan som kommer ut från porten tappar en full burk läsk framför killarna, jag vet inte varför hon inte tar upp den, samtidigt som hon korsar min väg och försvinner över gatan. Sekunden efter kommer samma burk farande mitt håll träffar min sko bakifrån och fortsätter skvättandes längs trottoaren. Det som händer här näst förvånar alla. Jag vänder på klacken och frågar vad gjorde ni precis? Ni kan väl inte bara sparka en full burk läsk rakt på någon. Den ena killen skriker då hånfullt åt mig att – Stick härifrån, bara fortsätt gå jag vill inte se dig. Den ilska jag känner här går inte att beskriva. Jag blir faktiskt först tyst, tar två steg mot honom och sen kommer allt som om någon öppnade en kran. Jag undrar hur i helvete du kan stå o prata med mig på det sättet, att du inte skäms. Jag säger att jag kunde varit hans mamma, att jag faktiskt är någons mamma och undrar om han är stolt över sitt beteende? Jag når inte fram märker jag snabbt. Han fortsätter säga åt mig att bara sticka därifrån och att jag slängde läsken på dem. Medan han gör det upprepar jag att det var den andra kvinnan och inte jag som TAPPADE läsken, men oavsett borde han inte ge sig på mig på detta viset. Jag skriker vid detta laget. Förbipasserande stannar men jag ser bara dessa killar och jag undrar var detta kommer ifrån, vilken bristande respekt för andra människor och att misstag kan ske. Jag kan förstå att ungdomar är ungdomar och att det förekommer jargon och tuffa gänget. Men detta är något helt annat. Riktat mot helt fel person och med en sådan råhet att det är motbjudande. Medan vi fortsätter munhuggas slår jag en blick mot den andra killen och ser en svag osäkerhet dra över hans ansikte. Då vänder jag mig mot honom – Du vet att det inte var jag, jag ser det på dig. Du vet vad jag pratar om! Det vet han. Han nickar, om än osynligt medan hans kompis fortsätter med sina kommentarer. Jag slänger ur mig ett sista att ni borde skämmas sen går jag med huvudet högt och glad att jag för en gång skull sa ifrån direkt istället för att som så många gånger innan kommit på vad jag borde sagt efteråt och glad att jag stod upp för mig själv. Men jag blir ledsen av att behöva göra det.

Jag vet att detta som hände mig inte är något stort eller avgörande men det är precis det som är saken, det visar att det är något som blivit fel i vårt samhälle när medmänniskor inte blir viktiga, när vi inte är i ett sammanhang tillsammans utan brickor som spelar mot varandra och när ilskan tar över. Det tar mig osökt in på ämnet att denna ilska gäller främst tonårskillar och män. När ska detta tas på allvar? Ömsesidig respekt och att värna om varandra ska vi lära oss hemma, vi ska bli påminda i skolan och framför allt vi alla ska stå upp för varandra och visa vad som inte accepteras på stan, på arbetsplatser, ja överallt.

På fredag är det internationella kvinnodagen. Jag har länge sett den dagen som en dag att fira hur långt vi kommit hittills, för visst har vi kommit en bit så här 100 år sedan vi vann vår rösträtt. Men inte detta året, detta året ska jag skriva och demonstrera. Feminist, som i min mening betyder jämnlikgetskämpe, kommer jag alltid vara. Men när blir vi jämlika då? Förra veckan plöjde jag dokumentären om kvinnorna som överlevde R Kelly och äcklades, vi lever i sköljvattnet av #Metoo och unga kvinnor hålls borta från sina familjer under sektliknande förhållanden, hjärntvättade. Framför våra ögon. Jag ser filmen En kvinna bland män om Ruth Bader Ginsberg, som för övrigt ger mig ger mig knuffen att skriva detta inlägg, jag imponeras av hennes mod men jag vill inte att världen ska behöva fler hjältar. Det är 2019 och hur som helst hög tid att vakna.

Den gångna veckan har jag läst om gängbråk mellan killar på Lilla Torg, våldtäkt på Malmö Live, överfall av en ensam kvinna i Beijers Park och misstänkt hedersbrott i mitt kvarter. Jag mår fysiskt illa. Detta brandtal är till er som undrar varför vi fortfarande hundra år senare måste ut och demonstrera, kalla oss feminister och försvara vår rätt till lika behandling och ömsesidig respekt.