100 nyanser av mig

Oj vilken bra titel, skrev ner den för längesen mitt i natten. Den passar mig precis rätt idag. Eller denna veckan, månaden. Den där 40-årskrisen ändå, är det nu jag kryper till korset? Jag har slutat på mitt jobb. Färgat håret ungefär 5 gånger de senaste två veckorna, sitter med färg i håret as we speak. Typ tillbaka där jag började med både livet och hårfärgen. Möblerat om en gång i veckan och gått och lagt mig med hjärtklappning. Det är inte lätt att erkänna men fy fan jag tror att jag gick rakt in i väggen. All denna nya osäkerhet slår mig med häpnad, den handlar om förväntningar och jämförelsen om vad alla andra uppnår. Att hamna fel och brottas med insikten om det ger tillslut en känsla av att inte klara av den simplaste av saker. Samtidigt som jag fylls av inspirationen om att nu är allt är möjligt, finns en liten rädsla i mig att hamna fel igen. Ibland blir jag trött på mig själv, för det mesta är jag helt ok och vissa stunder är jag helt jävla amazing. Precis som alla ni andra.

Hur som helst söker jag jobb nu så jag har inte sådär jättebråttom på morgonen och när sonen vill färga håret svart till en teaterpjäs de ska ha idag, tycker jag kl 07.30 att det är en jättebra idé. Wow, årets morsa drar fram svart hårspray och alla jublar. Ridå!

Tills ungefär 15 minuter senare när det inte alls blir som man tänkt sig och vi går igång med hårtvätt. Hela ungen är grådaskig likaså golvet, badkaret och våra fötter ser ut som de inte tvättats på x antal dagar. Vet inte om jag ska skratta eller gråta så jag gör båda. Jaha utbrister jag, då vet vi i alla fall att vi inte vill ha svart hår mer. För så är det ju med det mesta, om man inte testar vet man inte.