att vakna med staden

en kärlekshistoria

Klockan slår gryning. Nedanför min balkong hör jag nattens ölburkar slamra mot kullerstenen medan gatutvättarna slänger sig med dråpliga skämt. Jag fick ett tips en gång av en gammal vän. Han reste ofta ensam till New York City och brukade gå upp tidigt för att vandra längs avenyerna genom gryningens timmar. Jag bestämmer mig för att göra honom sällskap fast på andra sidan Atlanten, i en stad som blivit min.  När man kommer till en ny stad är det som början på en förälskelse, man vet inte säkert vad som ska ske. Undran finns om staden ska ta mig med storm och hitta en speciell plats i mitt inre eller kännas som en lite för blöt kyss jag kunde varit utan. 

Jag sitter på busshållplatsen vid Via Laitana och väntar på dig, i min nya stad. Jag gillar gatorna här och solen har gett mig små fräknar. När du kommer fram till sist blir jag blyg men jag kan ändå inte sluta prata. Allt ska vi hinna uppleva nu på direkten. Salta bad och heta nätter. Det finns en jazzklubb babblar jag på, du måste se den, mitt i gamla stan ligger den. Va, vilken gata? Jag minns inte men jag hittar dit, annars frågar vi, det är bakom Plaza Reial nära Plaza del Pi. 

Tyst tassar jag upp för att inte väcka någon, jag vill också vandra själv. På väg ut krånglar hissen som vanligt och färden från fjärde våningen går sakta. Min spegelbild vittnar om den tidiga timmen. 

Här i Barri Gotic är husen gamla och varje skrymsle rymmer mer än en hemlighet. Jag promenerar längs ojämna gatstenar och trånga gränder medan jag inbillar mig människorna som bodde här. Både glädje och sorg har präglat denna vackra stad. Krig, revolution och industrialism har avlöst varandra sedan stadens födelse, som sägs datera ända bak till 600 f Kristus. 

Är du hungrig, frågar jag. Vi går genom El Born ner mot stranden. Vi måste stanna vid min favorit mässar jag på och drar in dig på världens minsta bar, La Xampaneria. Det myllrar av folk och stämningen är hög, här trängs man och det är inget för den som känner sig blyg. Cavan Can Paixano är rosé och beställs per flaska, till den serveras delikata små tapas och jag vet att jag har imponerat på dig. Här skulle vi kunna stanna hela livet men vi bestämmer oss för att gå vidare. Nere på La Barceloneta möter hamnen och havet oss med ett leende. I en svag bris går vi hand i hand och mitt hjärta fylls åter av kärlek.

Som många andra har jag läst och förundrats av Carlos Ruiz Zafóns beskrivningar i hans böcker som utspelar sig i Barcelona, och karaktärerna vandrar nu likt spöken med mig i gryningsljuset. Tillsammans kryssar vi längs paradgatan Passeig de Gràcia för att sluka all dess skönhet. Pampiga byggnader avlöser varandra och jag har alltid undrat hur det vore att äga en våning här. 

Jag vill se berget säger du, Tibidabo. Jag skrattar och blickar ut från min franska balkong, husen ligger så tätt att jag ibland känner mig närmare grannarna mitt över än mina rumskompisar. Solen är på väg ner och ikväll ska vi dansa. Det är inte ett dugg konstigt hur vi möttes, inte heller att vi håller ihop men det finns alltid en undran om det varar för evigt. Högt ovanför hustaken och förnuftet sträcker jag upp mina armar. Månen lyser på mitt vita linne när jag dansar, runt om mig är det tätt med folk. Vi är glada, vi firar. Mina lockar studsar lätt i dansen och jag ser att du tittar på mig.

Jag fortsätter öster ut och när La Sagrada Familia tornar upp framför mig funderar jag över dess visuella mysterium. Så genomtänkt i minsta detalj, ändå får den mig att tänka på de sandslott jag gjorde av droppande sand blandat med havsvatten som barn, jag funderar också över om den någonsin blir klar. Dess ojämnheter är intressanta och jag är glad att den ursprunglige arkitekten Fransisco del Villar kom i onåd med beställaren 1883 och att hans dåvarande lärling Antoni Gaudí fick ta över arbetet. 

Du viskar mitt namn men jag kan inte se dig. Jag går vidare, smått ängslig men också upprymd. Höger eller vänster? Jag är fast i labyrintparkens förvirrande grönska. I mitten av labyrinten står en staty av kärleksguden Eros och jag ser för mig de unga förälskade som gömde sig här för hundra år sen och undrar om livet verkligen var svårare då? När jag väl hittar dig skrattar du åt min ängslan och kysser mina tårar. 

Jag märker att solen är på väg upp och att staden snart är vaken. Nu är jag inte ensam mer, ljuden runt mig skiftar takt och jag styr mina steg allt snabbare upp mot El parc del Turó del Putxet. Här vill jag ta en plats i solen. Tänka på dig och mig och på vad livet gett oss. Hit upp flydde även borgarna redan på 1870-talet för att undkomma urbaniseringen i de gamla delarna av Barcelona. Det kan jag på något sätt förstå eftersom det är en fröjd att vistas här med prunkande växter och slående utsikt. Detta är en välbevarad skatt och jag är glad över att ha hittat den. 

Imorgon åker du igen. Dagen går långsamt för att vi vill det. Solen bränner oss lite för mycket och vi stannar vid havet tills solen går ner. Vrålhungriga och våta i håret äter vi paella och dricker vin på Restaurant Salamanca. Servitören delar med sig av små anekdoter om ägaren och jag är tacksam för hans tålamod med din knaggliga spanska. Precis just där inser jag att det finns få platser som gör mig så lycklig som denna. Mina tankar fladdrar och ett ögonblick fastnar. Jag känner mig nervös men ändå otroligt lugn. Många söker meningen med livet. För mig är det klart, det är du.

Sömndrucken viskar jag ditt namn. Undrar om du vill stanna här med mig för alltid. Undrar om du är samma sort som jag. Har du också vingar? När vi flyger stannar staden. Hand i hand, hjärtat slår en volt och blicken är fäst på horisonten.

Så här sitter jag nu tillbaka i gamla stan där jag startade, lycklig över vad jag just upplevt. Jag tar min frukost på ett halvskuggigt torg samtidigt som jag lyssnar på stadens sorl som blandas med högljudda skratt och önskar mig just inget annat. 

Leave a Reply

Your email address will not be published.