en söndag i oktober

Det slog mig när jag landade att jag inte reflekterat över var jag var på väg. Avståndet var större mentalt än timmarna det tog att ta sig ner. 1 timme och 45 minuter. Var Milano verkligen så nära? Malpensa är en liten flygplats och vi tar en buss för att ta oss från flygplanet till gaten, anledningen kan också ha varit att jag flugit med ett lågprisbolag. De får alltid de sämsta platserna längst bort från allt det roliga. Hur som helst kan jag inte slita blicken från en kvinna som kommer mot mig, med ett barn på höften, hon är vacker och blyg. På bussen uppstår en märklig situation och hon ska av någon anledning lämna barnet ifrån sig. Det verkar vara hennes svärmor som erbjuder sig att ta honom medan kvinnan ställer sig i andra änden av bussen med sin man. Jag hade så gärna velat veta varför de gjorde sådär.

När jag hittar min skjuts som kommit från kubanska konsulatet har vi egentligen inte så mycket att säga varandra och jag tänker hela tiden på vad du skulle gjort om det vore tvärtom. Om du var på väg till mig och det var jag som låg här. Jag tänker också på barnen som också ville följa med, och som frågade om morfar ser läskig ut.

Som sagt vet jag inte vad jag ska förvänta mig av denna staden och om jag ens får lov att tycka om den.

Bilfärden jag åker är med hjärtat i halsgropen och livet som insats, om man nu får skoja om det i detta läget. Vi kör på riktigt i 140 km/timmen mellan filer utan varning, som om det vore en film. Samtidigt pratar de om ditt o datt i framsätet. De tycker att träden här är så ståtliga och lövverken så vackra och tunna. Jag är tyst.

Nu är vi framme säger nån. Utanför tornar sig en stor, sliten betongbyggnad som påminner om svunna tider. Min syster och hennes mamma är redan här och vi möts i ett grönt väntrum där tyget på stolsdynorna är sprucket så att skumgummit sticker ut. I ett hörn står en madonna med massa blommor runt sig. Det finns också en toalett, men pappret är slut. I det rummet du ligger finns det flera, en kvinna bredvid dig är kroniskt sjuk verkar det som. Jag pratar med hennes dotter sen, vi säger inte så mycket med det känns bra att hon berättar om sin mamma och jag om min pappa och jag förstår att hon lider.

Nyss sa du, tänk om vi skulle skriva upp allt som alla sagt här idag, det är ganska gulligt när en säger det och en annan säger nått annat. Det är litteratur det. Sen var det dags för mat då ville du ha potatismos, skinka och mozarella. Gärna lite öl till det eller en konjak. Sköterskan skrattade och frågade om ni skulle dricka den tillsammans.

Till oss sa du att vi inte skulle behandla dig som en gammal man som var på väg att dö, för det är du inte. Då kunde vi skratta och gråta samtidigt och jag är så glad att jag kom hit.

Det är ju ganska ofattbart det som hände och jag tror ännu inte jag förstått riktigt. Jag skulle vilja läsa alla rapporter. Alla detaljer. Det är så otydligt när man inte är i sitt eget land och för det mesta säger jag bara jaha och ok sen inget mer. Men jag tänker mycket på olyckan och försöker spela upp den i mitt huvud fast jag inte var där.

Vi åker till sjukhuset varje dag när de öppnar kl 13 och så är vi där till kl 20 när vi måste gå hem. Man får vara två hos dig samtidigt så en får vänta där ute på de gröna stolarna. Jag har aldrig använt så mycket handsprit i mitt liv och hoppas inte att jag kommer göra det igen. Det är konstigt hur människan gör rutin av det mesta. Du klagar på att du har ont och får morfin, det gör att du pratar lite annorlunda och jag är glad att barnen inte är här för du ser faktiskt ganska läskig ut just nu. Man åker spårvagn till sjukhuset och då ser vi en del av staden. Här är fint och lite gammaldags på något sätt. Jag har tagit bilder som jag ska framkalla till dig sen. Jag är bara här några dagar, ibland vet du att jag är här och ibland är du någon annanstans.