nystart

Summan av denna veckan bara ledde mig hit. Nu var det dags, plötsligt fick jag tillbaka lusten att skriva och dela med mig lite. Det började med att jag bara fick nog på att en förväntas vara så satans balanserad hela tiden, vad fan handlar det om egentligen? Det är typ det enda jag läser om i mitt flöde och hör runt om mig. Det är underbart mysigt och balanserat och inne med inre frid. Helst ska vi hitta oss själva, lära oss att jonglera jobb/liv/kids/kärlek utan att krisa en enda gång. Varför det? Kan det inte få vara obalanserat? Och gud förbjude om vi skulle lära våra barn att det finns kriser och att det är ok att man ibland inte vet hur de ska lösas. Givetvis fattar jag poängen, vi ska vara snälla mot varandra och oss själva och vara sams men det räcker nu, pressen är enorm som den är redan. Tänk om vi fick identifiera oss med att det är ok att vara obalanserad ibland, eller tänk om det var inne att krisa lite mer. Så befriande.

Jag fyller 40 nästa år och har börjat intressera mig för fenomenet 40-års-kris, frågat vänner och läst vad andra har upplevt. Det är både skrattretande och lite skrämmande ändå. Häromdagen läste jag en classic listicle, 6 tecken på att du har en 40-års-kris, nummer 3. Du känner dig uttråkad. Kom igen! Jag resonerar så här, detta är ju min blogg trots allt, om vi krisar lite regelbundet istället och släpper ut vår inre alien utan att skämmas och gnäller en stund eller blir arg och oresonlig, om det blir accepterat att släppa fasaden ibland och att ändå få vara med, då tror jag inte att den stora krisen kommer.