glädje

När jag var 3-4 år gammal tog min mamma med mig på opera, Törnrosa. Jag följde sagan med stora ögon och frågade högt och tydligt mer än en gång, när kommer prinsen? Samma stora ögon blickade upp på mamma tre år senare när hon lät mig se Stålmannen och frågan löd, finns han på riktigt mamma? En drömmande romantiker redan då.

Ytterligare några år gick och denna gången släpade jag med mamma på samtliga ”Tillbaka till framtiden” filmerna mer än en gång.

Michael J Fox hade huvudrollen. Jag skrev till och med ett brev och bjöd honom på mitt 10-års kalas. Dessvärre var han upptagen. Men jag fick ett vykort, visserligen från hans stab, men vem bryr sig. Many thanks, Michael J Fox stod det. Min dag var räddad och där och då föddes något inom mig, att allt är möjligt men också att inte ta sig själv på så stort allvar. Den känslan bär jag med mig och har byggt vidare på under livets gång. Den har gjort mig orädd för ett nej och ibland dumdristig men som alla andra lär även jag av mina misstag.

Det viktiga är att ha roligt. Det måste väl ändå vara meningen med livet. Jag kan inte direkt komma på något annat. Det är min strävan i alla fall. Resan är målet, en klyscha vi skrattade gott åt i skolan för ett tag sen. Faktum är att det stämmer. Hur många har inte nått antiklimax när projektet är klart, smått panikartat försökt njuta av vadå? Framgång, ståendeovationer eller ingenting. Jag andas ut och väntar på nästa utmaning med ett leende.