minnen

När det är två dagar kvar på året drabbas jag av ett plötsligt vemod. Som om jag på något sätt skulle kunde förändra något på ett ögonblick. Snabbt vill jag dissekera årets händelser, ta med mig mina minnen med alla sinnen. Tänk om jag glömmer något, något viktigt. Tänk om det försvinner när klockan slår tolv. På samma gång vill jag leva i nuet. Det sägs att det är bättre att drömma om framtiden än att gråta över det förflutna, det ligger något i det men är inte helt sant.

När jag var 16 år flyttade jag själv till en ny stad. Där gick vi i skolan och levde loppan i tre år, jag fick vänner för livet. De minnen vi skapade där är en del av den jag är idag. Nu ska jag flytta igen och när jag rensade på vinden hittade jag brev, kort och små lappar från en för mig svunnen tid. Jag hade glömt insåg jag, glömt något viktigt. När jag stod där i skenet av en ficklampa och grät över det förflutna slog det mig att det var något bra. Att jag hittat en pusselbit och att jag med den nu kan drömma de vildaste drömmar.

Min poäng med detta, för att uppleva glädje behöver vi också ta vara på vår sorg. Se dig själv med betraktarens ögon ibland. Du har upplevt mycket så ge dig själv en chans, ställ inte för höga krav och var stolt över det du åstadkommit hittills. Det ska jag ta med mig på vägen.